Vilka behandlingar finns det för schizofreni?

Antipsykotiska läkemedel (neuroleptika) utgör en viktig del i behandlingen av schizofreni. Andra läkemedel kan ha betydelse som tilläggsbehandling (ångestdämpande mediciner, sömnmediciner). Under de senaste årtiondena har man i allt högre grad tryckt på betydelsen av att samordna medicinska behandlingsinsatser med en lång rad andra insatser som kan vara av betydelse.

Antipsykotiska läkemedel kan delas in i tre grupper: högdosneuroleptika, lågdosneuroleptika och nyare eller atypiska antipsykotika

Högdosneuroleptika (Hibernal®, Nozinan®) har funnits sedan 1950-talet. De har effekt på positiva symtom (se ’Vilka symtom ger schizofreni’) och är ofta kraftigt dämpande , vilket medför ökad trötthet.

Lågdosneuroleptika (Haldol®, Fluanxol®, Trilafon®, Siqualon®, Cisordinol®) kom något senare. Dessa läkemedel har också god effekt huvudsakligen på positiva symtom. De dämpar psykotisk oro utan att vara så tröttande som högdospreparaten. Liksom högdosneuroleptika kan de ges i akuta situationer, då patienten lider av svår oro och uttalade psykossymtom, men de har också visat sig vara effektiva i att förebygga återinsjuknande. Läkemedlet ges då ofta i s.k depåform, som en injektion med någon – några veckors intervall.

Både högdos- och lågdosneuroleptika kan ge upphov till en rad biverkningar. Trötthet, muntorrhet, dimsyn och viktökning är vanligt förekommande. Man kan också få biverkningar i form av stelhet och darrighet (extrapyramidala biverkningar), symtom som liknar dem vid Parkinsons sjukdom. Längre tids behandling kan ibland leda till tardiv dyskinesi, ett svårbehandlat tillstånd med ofrivilliga rörelser oftast i ansikte och armar. Upptäcks tecken på tardiv dyskinesi tidigt kan man genom att byta ut medicinen eller sätta ut den förhindra försämring och få de tidiga tecknena att gå tillbaka. Detta måste emellertid avvägas noga och skötas av den behandlande läkaren.

Ungefär var femte patient som behandlas med högdos- eller lågdosneuroleptika får ingen effekt av läkemedlet. För dessa patienter och för dem som får alltför uttalade biverkningar av de äldre preparaten kan nyare antipsykotika många gånger erbjuda hjälp.
Nyare eller atypiska antipsykotika (Leponex®, Risperdal®, Zyprexa®, Zeldox®, Seroquel®, Abilify®, Serdolect®) har god effekt på positiva symtom. De har också visats kunna ge effekt på negativa symtom (se ’Vilka symtom ger schizofreni’) och kognitiva störningar. Ytterligare en fördel är att de ger mindre av extrapyramidala biverkningar. De är dock inte fria från biverkningar. Viktökning är inte ovanligt, blodsockerhöjning förekommer och EKG-förändringar kan också uppstå. I en del fall kan allvarliga biverkningar uppstå, och det är därför viktigt att all behandling med dessa läkemedel sker under fortlöpande läkarkontakt. Det finns små skillnader inom gruppen av atypiska antipsykotiska läkemedel vilket gör att individer svarar olika på behandling.

Under de senaste decennierna har det vuxit fram en samstämmighet om att personer med schizofreni  får bäst effekt om han/hon erbjuds både läkemedelsbehandling och individuellt utformad annan hjälp. Sådan kan bestå av

• psykoedukativt arbete – ett pedagogiskt program för att hjälpa familjer med en schizofren medlem att utforma sitt samspel och sin kommunikation sÃ¥ att man minimerar riskerna för Ã¥terfall i sjukdomen
• social färdighetsträning – metoder att hjälpa patienter med schizofreni att Ã¥tererövra funktioner som gÃ¥tt förlorade under sjukdomsperioder
• psykoterapi / samtalsbehandling, oftast med stödjande inriktning, för att hjälpa den schizofrena patienten att hitta sätt att hantera bÃ¥de symtom och problem i relationer eller kring konflikter
• socialt stöd och rehabilitering genom särskilda insatser för boende, studier eller arbete
• somatisk vÃ¥rd – genom att mÃ¥nga schizofrena lÃ¥ter bli att söka vanlig sjukvÃ¥rd kan man ibland fÃ¥ den felaktiga uppfattningen att de inte är intresserade av sin hälsa. Aktivt arbete med frÃ¥gor kring kroppslig hälsa kan leda till betydligt ökad livskvalitet.

Många schizofrena upplever sig inte som sjuka, och söker följaktligen inte hjälp för sina symtom. Det kan också hända att schizofrena söker för ångest eller sömnsvårigheter, men inte uppfattar sina hallucinationer eller vanföreställningar som något sjukligt. Ibland kan ändå ett behandlingssamarbete byggas upp, som gör det möjligt att erbjuda patienten hjälpinsatser. Ibland går det sämre, och det kan inträffa att tvångsvård (enligt Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, LPT) tillgrips i sådana situationer, om sjukdomssymtomen är uttalade eller om den sjuke far illa.

Under de senaste årtiondena har det blivit allt mindre vanligt att patienter med schizofreni vårdas långa tider på sjukhus. Kommunerna har ansvaret för den rehabilitering som inte är rent medicinsk, liksom för boende. Det kan finnas fördelar med att minska vårdtiderna på psykiatriska avdelningar, men kanske har vårdtiderna ibland kommit att bli alltför korta. Dessutom har kommunerna inte alltid resurser som är tillräckliga för att stödja och hjälpa människor med långvarigt psykiskt funktionshinder. Detta kan vara en av flera tänkbara förklaringar till att det tyvärr blivit allt vanligare med missbruk bland patienter med schizofreni. Ofta krävs insatser samtidigt mot psykossjukdomen och mot missbruket för att kunna hjälpa till vid sådan s k dubbeldiagnosproblematik. Bara på ett fåtal håll i Sverige finns särskilda team för att arbeta med just denna utsatta grupp.

Uppdaterad 060518